Artikel publicerad i  Korthårsgruppens tidning Höstlövet 2009.

Varför blev det en korthårstax?

Jag började bli intresserad av jakt i slutet av 70-talet, främst då älgjakt. 1986 tog jag jägarexamen och började jaga mer kontinuerligt genom att följa med kompisar, på allt från älgjakt till fågeljakt med finnspets. Vid några tillfällen fick jag möjlighet att vara med på rådjursjakter med tax och drever. En jaktform jag tyckte om. Med åren började vi i familjen att tala om att skaffa en hund och då kom diskussionen upp om vilken hundras vi skulle ha. Jag ville han en tax eller drever, övriga familjen ville ha en sällskapshund.

Nu gällde det för mig att hitta argument och övertyga familjen om att vi skulle köpa en jakthund. Ganska snabbt enades vi om att en tax borde fungera, både som familjehund och jakthund.

Mitt första förslag var att vi skulle köpa en korthårig tax. Jag hade läst i en jakttidning om en man, klädd i vadmalskläder, som födde upp och jagade med korthåriga taxar. Det reportaget gjorde mig intresserad av korthår. Jag föreslog korthår, det avfärdades med kraft av hustrun, vars far- och morföräldrar haft elaka och bitska korthår under hennes uppväxt. Mitt nästa förslag var strävhår –  Inte att tala om ”-dom är ju så stickiga”. Då återstod endast långhår…..

Alla jägare jag talade med kom med samma entydiga besked:

– Långhår jagar inte.

Viljan att köpa en tax fick mig att leta bland långhåren för att se om det var någon som visste eller kände till om man kunde finna ett långhår som jagade. Efter många långa samtal fick jag vetskap om en äldre man som hette Jan Åkerman. Han hade framgångsrikt haft och jagat med drivande långhår. Jag kontaktade honom och blev rekommenderad att leta i några linjer. Så småningom hittade jag en parning där tiken fanns hos ett äldre par i Hudiksvall. Där fick vi köpa vår första tax, Ami. Här skulle det bli en jakthund som hette duga. Vi tränade henne i viltspår, gick på utställningar och till slut skulle hon jagas in på hare. Många morgnar var jag tillsammans med svärfar ute i jaktmarkerna och skogstränade henne. Några upptag blev det förvisso men inga längre drev. Till slut erbjöd sig en kompis att följa med ut och se vad jag hade för hund och hur hon jobbade. Slutsatsen blev, efter att hans finnspets stött fram ett antal rådjur på oss, att vårt ”stjärnämne” inte hade någon jaktlust. Väl hemma hos hustrun igen fällde kompisen Glen det avgörande omdömet: ”-Låt Anders få en riktig jakthund.”

Nu skulle här letas upp ett strävhår. Jag fick tips om en strävhårshane som gav bra jaktliga avkommor, Enrisets Traj. Jag ringde upp Trajs ägare, Rolf Bengtsson och undrade vilka tikar Traj parat eller skulle para. Vi köpte vårt strävhår, Tomtsäters Primula eller Prisse som hon kom att kallas, av Tomas Carlsson och Margareta Malmkvist. Redan på väg hem från Nyköping märkte vi att det var något annat med Primula än med Ami. Här var det lite mer ”drag”. Efter inskolning med mera i familjen följde många timmar i skogen. Hon jagade av bara den och vi sköt rådjur och harar för henne. ”Prisse” startade också på två drevprov som resulterade i två förstapris, 42 och 43 poäng.

Nu hade vi en jakthund och en sällskapshund. Ibland fick Ami följa med ut i skogen på jaktturer. Under en skogstur försvann hon i ett buskage och började väcka, plötsligt flyger en tjädertupp upp, bössan var skjutklar och strax låg tuppen på backen. Senare under hösten var hon med på älgjakt som spårhund. När vi skulle jaga av sista såten för dagen var de ordinarie älghundarna slutkörda. Jag erbjöd mig att gå igenom såten med Ami. De äldre jägarna smålog och kommenterade. ”- Kan den där tussen vara till någon nytta?”

Jag hann bara gå in ett par hundar meter i såten så försvann Ami och började väcka, väckskallen övergick i ett drevliknande skall. Strax small det två skott, skallen fortsatte och strax därpå small ytterligare ett skott lite längre bort. Det sprakade till i radion och jag fick rapport om två skjutna älgar, ko och kalv. Nu blev det lite annat ljud i ”skällan” om denna ”tuss” Vi kunde konstatera att Ami, långhåret, kunde stöta älg. Någon drevtax blev hon däremot aldrig.

Under en kundträff i Kirunafjällen fick jag stifta bekantskap med en annan jaktform och hundtyp, ripjakt med pointer. Jag föll pladask för både jaktform och hundtyp. Jag bestämde mig för att en sådan här hund vill jag också ha. Tiken vi jagade över parades påföljande vinter och jag köpte Videfjällets Axa som kom till oss lagom till midsommar. Nu blev det emellertid problem. Det uppstod groll mellan taxarna, ett groll som accentuerade till blodiga slagsmål. Något måste göras. Snälla föräldrar tog hand om Ami och vi hade Prisse (strävhåret) och Axa (pointern) kvar hemma. Ganska idealiskt med en fågelhund och en tax, jakterna kompletterar varandra, fågeljakt på sensommaren och förhösten, därefter rådjurs- och harjakt.

Med åren blev Prisse lös i skallet och började även driva bakspår. Hon hängde ändå med i skogen till 12,5 år ålder, sista rådjuret sköts i december 2004. Efter en skidtur i början av mars 2005 började hon uppträda lite underligt. Hon ville inte röra sig, vi fick lyfta ut henne för att hon skulle göra sina behov. Vi höll henne i stillhet men inget hjälpte. Hon fick somna in hos veterinären i slutet av mars 2005. Så här i efterhand kan vi nog konstatera att hon troligen fick diskbråck under denna skidtur.

Med Prisses stigande ålder hade jag börjat kika lite efter en ersättare som skulle kunna ta över efter henne som rådjursdrivare. Kompisen Glen hade skaffat en drever – det var inget alternativ för oss. Nu kom jag åter igen att tänka på den där mannen i vadmalskostym och korthårstaxarna. Ett nytt försök att övertyga hustrun om korthårstax inleddes, denna gång framgångsrikt. Efter att ha jagat med pointern i alla tänkbara väderförhållande, allt från strålande sol till blötsnö och regn kunde jag konstatera att det inte är något negativt med korthår snarare fördelar – dom behöver inte trimmas, man har inte halva skogen med sig hem och jakten störs inte av snöbollar i pälsen eller mellan trampdynorna.

Jag letade reda på telefonnumret till denne man i vadmalskostym dvs., Ingvar Sahlberg i Tärnsjö. Jag ringde upp honom och undrade lite försynt om den jaktliga skillnaden mellan korthår och strävhår. Det svar jag fick var att det som kunde skilja var att korthåren troligen var lite hårdare i skallet och att skallet kanske var lite kraftigare men i övrigt var de nog rätt lika. Precis det svar jag ville ha. Sen kom nästa fråga, var man kunde hitta någon bra tikvalp. Det var svårare…..

 Mina vidare efterforskningar gick sedan till Tommy Jacobsén, dåvarande avelsråd. Han hade några förslag, samtliga i södra Sverige. Han avslutade med att nämna att Sahlberg hade en kull och att han nog hade en tikvalp kvar. Skam den som ger sig, tänkte jag. Nytt samtal till Sahlberg och påtalade att jag pratat med Tommy och att han nämnde att det eventuellt skulle finnas en tikvalp över. Svaret blev ”–nja, kanske”. Det var en valpköpare som tingat en tikvalp som inte hört av sig på ett tag.

Någon vecka senare var vi på plats i Tärnsjö och fick stifta bekantskap med Ingvar, Dagmar, tiken Berit och valparna i valplådan. Vi fick köpa en tikvalp här.

När vi hämtat hem vår Torbax Resi och introducerade henne för Axa inträffade det som inte fick hända. Axa bet den lilla valpen över huvudet. Valpen skrek och sprang och gömde sig. Detta tilltag av pointern resulterade i ett nytt besök hos veterinären, Axa somnade stilla in på samma bänk som Prisse 7 veckor tidigare somnat in. Resi har inte visat några som helst men efter denna incident.

Nu hade vi bara Resi och ”all” tid ägnades till att göra henne till en bra jakthund med erfarenhet av att jaga i taxar och fågelhund bestämde jag: först grundlydnad (vardagdresyr) sedan viltspårträning först därefter injagning.Efter fyra starter på viltspårprov vid 7 månader och en vecka var hon redo för injagning. Min tanke och målsättning var att den här taxen skulle ha ett bra sök och ett bra samarbete.

Mina högt ställda förväntningar om drev hade jag ställt till 30 minuter första hösten.I slutet av november tog jag henne av drevlöpan efter 45 minuter. I december drev hon över timmen. När jag berättade detta för Ingvar undrade han om jag skulle förstöra hunden. Han förmaning var att låta henne inte jaga mer denna höst.

Men trägen vinner, lugn och tålamod har givit resultat. Resi har idag ett sök på 15 – 20 minuter och god kontakt. Upptagen sker ofta 5-600 meter från mig vilket gör att det blir sälla långskjuts i upptagen, vilket var vanligt under jakterna med Prisse. Idag behöver jag inte fundera så mycket på drevtider, hon håller i nästan för länge. Hösten 2006 startade jag henne på fyra drevprov, ett andrapris samt tre förstapris.

Utställningar och jaktprov har jag startat Resi på och hon är både drevchampion och viltspårchampion men framförallt är hon en duktig jakthund och en trevlig familje-hund. Därför tog vi en kull efter henne och behöll en tikvalp efter henne, Åbrogårdens Relivia eller Livia som vi kallar henne till vardags.

Frugan och jag har under de senaste fyra åren gång efter annan konstaterat att vi borde ha köpt oss ett korthår redan som förstahund i stället för att avverka samtliga hårlag, men å andra sida så har vi idag värdefull erfarenhet av de andra hårlagen.

 När jag tar mig för något så brukar det bli ordentligt. Av den anledningen blev jag under drevSM hösten 2008 tillfrågad av Tommy Jacobsén om jag inte kunde engagera mig i Korthårsgruppen. Jag svarade givetvis ja på den frågan. Hörde inget förrän jag ringde Putte Ericsén några dagar före årsmötet. Han gratulerade mig till nomineringen till en styrelseplats och på den vägen är jag nu.

Jag skall på bästa sätt försöka bidra till en fortsatt positiv utveckling för den jagande korthårstaxen.

Korthårstaxen kommer jag/vi inte att överge. Jag vill vidare rikta ett stort och varmt tack till Ingvar Sahlberg för det stöd och de råd jag fått samt att han så generöst delat med sig av sina positiva och negativa taxerfarenheter.

Sundsvall

Anders Westrin